Så länge jag kan minnas har jag haft ett behov av att uttrycka mig. Karriären inleddes med det skrivna ordet strax efter att alfabetet hjälpligt kunde plitas ner fullständigt från start till mål. I grundskolan uppmuntrades jag att utnyttja min livliga fantasi för att fortsätta utvecklas. Mamma berättade högt för väninnor och arbetskamrater hur stolt hon var medan pappa muttrade lite med en kort nickning till följes. Det var bekräftelse nog för en nioåring uppvuxen under en sten i en skog.

Jag tillhör en generation färgad av prestationsångest och bristande självförtroende. Från våra första andetag har vi lärt oss att perfektion är ett kriterium i livet och att inte vara bäst på något specifikt är samma sak som att vara sämst på allt. Någonstans i allt kaos uppkom en vilja att bryta destruktiva mönster och istället börja skapa. Där, någonstans där, återföddes jag med penseln i hand och ett öppet öga för alla intryck som Mellansverige kan erbjuda.

Den här historien börjar egentligen, som så många andra historier börjar, i musikens förlovade land. Det var inte förrän musiken fick ett större utrymme i mitt liv som jag fann tillräcklig tro på mig själv för att våga ta det stora klivet utanför ramen. Eller in i ramen om man nu vill se det hela bildligt. Samtidigt som Marilyn Manson skrek ”We’re disposable teens” på MTV började jag byta orden mot figurer, blyertspennan mot penseln och sakta men säkert fann jag ett nytt forum. Den konstnärliga friheten och de poetiska texterna som lovade att skit kan poleras och ”alla andra har fel, gör som du vill” fick mig helt enkelt att våga lita på mig själv, plocka fram ett staffli och måla flera timmar i sträck.

På Torsbergsgymnasiet träffade jag Camilla Swärd. Hon var en av de bästa lärarna och tillika
mentorer jag haft under min skolgång. Inte nog med hon lärt mig allt jag kan, i handen gav hon mig en egen nyckel och passerkort så att jag kunde vistas så gott som när jag ville i skolans bildsal med fri tillgång till allt material. Under min gymnasietid producerades merparten av alla tavlor jag gjort och mer tid lades ner i bildarbetet än i något annat skolämne. Vissa av tavlorna har mellan 50 och 100 timmar bakom sig beroende på deras storlek och detaljnivå.

Alla verk är baserade på duk eller träpannå med vitt tyg spänt över dem. Det gör att den våta akrylfärgen kan flyta ut och bilda mjuka färgskiftningar och mönster. All svärta och fasta linjer är gjorda med vanlig tuschpenna, en stil som kombinerar den urbana graffitin med mer klassiska, ljusa akvareller. Oftast försöker jag porträttera surrealism eller realism på ett satirsikt sätt. Symboler, gammal och modern historia, klassiska karaktärer och kända citat inkorporeras i motiven för att göra varje bild bekant för alla. När någon ser det jag målar vill jag att de ska känna igen sig direkt, om så bara i en liten detalj, för att sedan betrakta tavlan vidare och till slut kunna se allt plotter som en enhet.

Inspiration finns överallt. Det är det som gör det så enkelt. Folk frågar vad det är som får mig att måla som jag gör och det finns inget bra svar på den frågan. Det räcker att slå upp en dagstidning för att hitta tillräckligt med intryck att fylla en vägg med konst. Har man därtill hela Internet att finkamma på material så finns inga ursäkter längre till att inte skapa. Katalysatorn är ständigt igång. Elden brinner alltid, veden tar aldrig slut.

Jag tillhör en generation färgad av prestationsångest och bristande självförtroende. Men en
generation full av kreativitet och stolthet likväl.

Robin Färlén

Katharsis

Moon

Mother

Owls